När Cissi och jag var på jaktprov utanför Fegen för ett tag sen pratade vi om att ordna en träningshelg när det blivit bättre väder. Sagt och gjort, Cissi drog tag i det hela och pratade med Agnes om att låna marker och bokade en stuga för övernattning. Agnes driver Alvhaga tillsammans med sin man Claes och det är ett underbart ställe! Där finns stugor för både hundälskare och pälsallergiker, vacker natur med ängar, skog och sjöar. Agnes och Claes är härliga människor och tar väl hand om sina gäster. Jag kan varmt rekommendera att boka stuga där! 
Vi träffades i går förmiddag med solen som gassade över oss, vilket den gjorde i princip hela tiden. Något som för övrigt syns på undertecknad i dag eftersom jag var så korkad att jag inte smorde in mig med solskydd. Så nu får jag gå med linne ”på mig” resten av sommaren. 
Av naturliga skäl blev det mycket vattenträning i går eftersom det var otroligt varmt. Vi startade med markeringar, något svåra kanske, kastade från två håll i lite halvhögt gräs. Till vänster kastades dummyn i kanten på ett slyområde och till höger kastades dummyn i skogskanten. Hundarna såg inte nedfallsplatsen på någon av markeringarna. Det gick väl sisådär för oss alla, kanske var det för svårt? Smilla fick enkelmarkeringar och jag tyckte nog att hon var hyfsat duktig. När alla fått fyra markeringar var, vände vi på steken och fick dummiesar kastade från ett annat håll. Här gick det mycket bättre.
Efter fikarast med mycket dricksvatten körde vi vattenmarkeringar. De andra fick markeringar med apportkastare men jag avstod det. Smilla och jag behöver träna på avlämningar och inte avstånd. Hon droppade de två första (och fick följaktligen inga köttbullar) men sen fattade hon galoppen! Inga droppade dummiesar här inte, däremot en genomblöt matte. Men det var bara skönt i värmen. 
Sen fick vi två dirigeringar, som visade sig för svåra för Smilla, så de lämnar jag därhän. Så långt har vi inte kommit i träningen ännu men då vet jag åtminstone det. Vi bytte terräng och fick markeringar där vi stod ute på en äng och markeringarna kastades i en skogsdunge med mycket sly. Smilla fick två enkelmarkeringar till att börja med och det gick väldigt bra. Sen stack jag ut hakan lite och bad att få en dubbelmarkering. Smilla är en väldigt duktig markör och plockade utan svårighet in båda dummiesarna. Hon fick ytterligare en dubbel och även den var klockren. Vi avslutade dagen med några vattenmarkeringar så hundarna fick bada ännu en gång. Smilla lämnade allt i hand!
Eftermiddag och kväll tillbringade vi vid en stuga en bit bort från gården. En väldigt fin stuga med ett underbart läge, dit åker jag gärna igen. Grillning, lite vin, gott sällskap och många skratt blev det under kvällens lopp.
I dag var vi bara tre hundar som tränade så vi höll inte på så länge. Vi började med att lägga ut ett fält i samma skogsdunge där vi kastade markeringar i går. Det gick väl sådär för Smilla. Hon har ju svårt med motivationen och i dag var det helt vindstilla på morgonen, så det var svårt med vittringen. Den stördes dessutom av att i hela dungen växte mängder med liljekonvaljer. Jag ska inte skylla på det men det kan hända att det påverkade henne. Dessutom är det löp på gång när som helst. Jag bråkade inte med henne utan hon fick hämta in tre dummiesar, vilket gick väldigt trögt. Sen gick Solbritt och jag ut i fältet och la tillbaka de tre samtidigt som vi tjoade, kvackade och stimmade för att få upp Smillas motivation. Det gav resultat och hon fick plocka in tre till innan jag bröt. De sista tre gick riktigt bra.
Sen ville jag träna linjetag och dirigering. Det här blev en kraftmätning i viljor! Men jag gav mig inte och fick Smilla att göra precis som jag ville. Hon var så duktig och lydig hela tiden att jag är helt lyrisk! Solbritt la ut sex dummiesar där jag skulle köra Smilla rakt ut på linjetag. Sen hade hon lagt två dummiesar till höger. Hon la ut dem när vi inte såg så alla var dolda för Smilla. De tre första (tror det var tre) gångerna skickade jag ut henne på raka linjetag. En gång gick hon så långt till höger att jag fick stoppa henne och dirigera henne till vänster. Nästa gång jag körde ut henne blåste jag stopp och körde henne till höger för att hämta en av de två som låg där. Det gick inte så bra utan jag fick gå och visa henne att det låg en där. Sen gick det bra. Det var nu det körde ihop sig lite. Hon visste att det fanns en kvar till höger och ville gå dit istället för att gå rakt ut. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag stoppade henne, sista gången stod hon nästan på dummyn men hon lyssnade på mig och kom tillbaka utan att plocka den. Jag fick köra henne till vänster för att få ut henne och sen dirigera henne till höger för att få henne att plocka de som låg rakt ut. När det var en kvar rakt ut och en till höger, körde jag henne rakt ut och stoppade henne halvvägs, dirigerade till vänster och när hon gick dit kastade Solbritt en dummy till henne som belöning. Två såna kast fick hon. Till sist fick hon hämta de två återstående varav den till höger allra sist. Jag är väldigt imponerad av Smilla lyhördhet och vilja att lyda mig i dag. Kent kommenterade att det är lite konstigt att hon kan lyssna så länge på pipan utan att tröttna (vi höll på länge) men att hon kroknar så fort på fältet. Men det har nog med hennes självständighet att göra, eller rättare sagt avsaknad av den, att göra.
Vi avslutade dagen med vattenmarkeringar och Smilla lämnade alla i hand! Jag har haft jätteroligt hela helgen! Både med platsen, sällskapet och träningen. Det har varit en energikick!
Min teamkompis!
Hänförande utsikt!
Ljuvliga liljekonvaljer, jag plockade en bukett till mor på hennes dag.
Målet för de flesta är väl att leva ett gott liv. Det innebär olika saker för olika människor.
Ibland hamnar vi vid ett vägskäl i livet. Det kan vara svårt att välja åt vilket håll vi ska gå, för vi vill helst inte titta tillbaka senare och upptäcka att vi valde en omväg till vårt goda liv. För livets väg går bara framåt, det går inte att vända tillbaka. Inte ens en liten bit och absolut inte för att sedan gå tillbaka samma väg och vara lite klokare. Så fungerar det inte. Det svåra är att vi inte vet om det blir en omväg eller inte.
Och alla vill vi väl ha en rak och fin motorväg att gå på men för många av oss är det en ganska krokig väg vi tittar tillbaka på. Ibland är det ingen väg utan en stig vi tar oss fram på, för livet är extra jobbigt just då. Ibland är vägen rakare, det är då vi lever ett gott liv utan vägskäl och/eller tycker att vi valt rätt väg i de senaste vägskälen.
Vi får försöka, även om det kan vara svårt, att inte ångra de val vi gjort vid vägskälen. Det är ingen idé, för vägen går fortfarande bara framåt. Det kan också vara svårt att inte veta vart vägen leder, men det vet vi sällan. Vi får gå vår egen väg fram och hoppas att den leder till just vårt mål.
Det är en konst att gå den där krokiga vägen fram och uppskatta skönheten i omgivningarna. För målet, ett gott liv, är samtidigt vägen. Vi får inte glömma det.
I dag åkte Smilla och jag till Bente och Poul-Erik och hälsade på. Det var ett tag sen, så det var väldigt roligt att träffa dem.
Självklart tränade vi lite och i dagens värmebölja fick det bli vatten träning i havet. Smilla och jag behöver ju träna avlämningar från vatten så det var perfekt. Det gick riktigt bra i dag. Hon droppade två-tre stycken men jag upplevde det mest som slarv. Jag hade laddat en godispåse med köttbullar så det bidrog säkert till det positiva resultatet. Genomblöt blev jag eftersom hon lämnar av genom att sätta tassarna på magen/bröstet på mig. Men det gör absolut ingenting, bara hon lämnar i hand.
När vi var nöjda med vattnet, gick vi till en strandäng och kastade markeringar till varandra. Smilla fick fyra enkelmarkeringar som var cirka 50 meter lång och där hon inte såg nedfallsplatsen. Hon spikade tre av fyra och den fjärde gick hon lite för kort på men fortsatte raskt ut och tog hem.
Team Smula har nog verkligen vilat sig i form!
Mitt lilla hjärta!
Jag trivs väldigt bra i mitt lilla hus, även om golvet i badrummet är ruttet och mögligt och det drar genom hela huset när det blåser. Jag tycker om att kunna gå ut på gräsmattan utan att ha ett gäng turister som tittar på mig när jag öppnar dörren. Jag kan sola utan att någon ser mig, topless om jag så vill . Men framför allt njuter jag av att ha både en altan och ett uterum, att kunna ta en kopp kaffe och sätta mig på trappan till altanen eller sitta i uterummet och läsa en bok. Jag kommer att spendera mycket tid på båda ställena, men framför allt i uterummet tror jag.
Hyllan som sitter på väggen har pappa gjort till mig. Jag har inte kunnat sätta upp den tidigare för det finns ingen bra plats för den inomhus. Nu är sitter den äntligen uppe, en kruka med lavendel kanske ska få plats där?
Baktråget som står under har jag också fått från pappa. Det har använts till att göra stora degar i och i den planerar jag att ha lerkrukor med pelargoner.
Någon pelargon på bordet också kanske? Pappa hjälpte mig att sätta upp bastpersienner för att stänga ute solen lite, och mysigt blev det också. Tur att jag har pappa!
I det här fönstret tänker jag hänga upp en fuchsia.
Jag hyr ett litet hus i Åsa med en stor trädgård. Det är inte så många rabatter utan mest gräsmätta, något som jag tycker är ganska skönt. Samtidigt är det lite roligt att rota runt i rabatterna, plantera nya växter, rensa ogräs och hålla snyggt. Vilsamt är det också, något helt annat att pyssla med än att jobba vid datorn eller träna med Smilla.
Jag har också fått för mig att ha ett litet grönsaksland, med betoning på litet. Cissi tycker att det ser ut som en sandlåda och det har hon rätt i. Landet har jag i en gammal pallkrage som jag fått låna från pappa och den är faktiskt inte större än en sandlåda. Jag har satt några rödlökar, sått lite rädisor, spenat och ruccolasallad. Det blir till att täcka över pallkragen med någon typ av nät längre fram eftersom det springer både rådjur och kaniner i området. Sniglarna får jag försöka få bukt med med lite gift.
Den här rabatten är i sydligt läge.
Den ena av mina två nordliga rabatter har fått lite nytillskott hämtade hos mamma och pappa.
Sandlådan som ska prunka av grönsaker. Smilla kollar om det finns något kul att äta, vilket det finns i pallkragen: hönsskit *mmm*…
De sista veckorna har Smilla och jag vilat oss i form. Det har varit mycket annat runt omkring mig och det var väldigt intensiv träning innan de båda jaktproven. Jag har tränat lite stopp och linjetag in emellan de långa promenader vi har gått.
I dag tog jag med mig sex staketpinnar till en äng hemma och tränade klockan på distans och linjetag.
Jag sätter ut pinnarna där kryssen är på bilden. Avståndet mellan den översta och understa pinnen är cirka 70 meter och mellan de vänstra och högra cirka 40 meter. Smilla sätter jag där hunden är på bilden och då är det cirka 15 meter till pinnen bakom henne. Sen går jag och ställer mig där smileyn är på bilden. Jag börjar med att sträcka vänster arm rakt upp och blåser en stoppsignal till Smilla för att få henne att fokusera på mig och låser hennes blick i min. Sen pekar jag med armen åt vänster och säger samtidigt kommandot ”vänster”. Först då får hon lov att gå till vänster och apportera dummyn (1) och lämna av till mig (2). Det kan tyckas löjligt att säga ”höger” och ”vänster” till henne, hon har ju ingen koll på olika håll på det sättet. Men den dagen jag blir tvungen att dirigera henne där vi inte ser varandra fullt ut, så hör hon skillnad på vilket håll hon ska gå.
När Smilla har lämnat av, sätter jag henne fot och säger till henne att stanna kvar. Sen går jag och ställer mig där Smilla satt innan och skickar henne åt höger eller bak ut. Jag varvar hela tiden åt vilket håll hon ska gå så att hon inte på förväg vet vilket håll det är som gäller. Hela tiden kastar jag ut dummiesarna till pinnarna tills jag är nöjd med träningen.
När jag tyckte att det räckte med att träna klockan i dag, la jag ut en dummy vid varje pinne. Sen körde jag Smilla på linjetag, ibland på raka linjetag och ibland körde jag henne till en ”tom” pinne (där det inte ligger någon dummy) och dirigerade henne åt ett annat håll.
Smilla var otroligt lydig och lyhörd i dag. En gång misslyckades jag att få henne att lyssna och några gånger tyckte hon att hon kunde själv. Men de gångerna stannade hon på stoppsignalen och lyssnade på mig och fick in dummiesarna. Vi har nog verkligen vilat oss i form!
I dag sörjer jag en familjemedlem. Mammas och pappas lilla hund Elvira somnade in i morse. Hon blev bara sex år gammal men att ta bort henne var det bästa för henne. Elvira var av rasen shih tzu och fick väldigt tidigt klåda över hela kroppen. Mamma och pappa har tillbringat mycket tid hos veterinärer, bytt mat flera gånger och provat olika mediciner. Ingen veterinär kunde komma fram till vad Elviras problem kom från men till slut kunde de hålla det hela i någorlunda schack med cortison. Det sista hjälpte inte cortisonet, hon fick otäcka eksem under hakan och knölar över hela kroppen.
Jag kommer att komma ihåg en liten pigg krabat med egen vilja som blev så glad när jag kom och hälsade på och som av någon anledning tyckte om att sitta i mitt knä men inte i mammas och pappas. Det roligaste hon visste var när man kastade hennes kompis (ett gosedjur i form av en hund) tvärs över köket så hon fick springa och hämta den. Sen ville hon inte släppa taget utan kunde ligga och hålla den i munnen en bra stund. Nu vilar Elvira bredvid Ludde och tillsammans har de nog hemskt roligt i hundhimlen och leker med varandra.
Elvira
Kia, Elvira och Ludde. Tyvärr är ingen av dem kvar längre.
I går var Smilla och jag portade hemifrån. Sebastian skulle ha lite folk hemma och det händer inte så ofta att han vill det. Smilla och jag bjöd in oss själva till min bror Uffe med familj. Mycket trevligt, och inte helt fel att det blir lite spontant. Tyvärr var min svägerska Johanna ute på middag under kvällen så vi hann inte prata så mycket.
I morse åkte jag därifrån och mötte Cissi och Sigge för vidare färd till Säve och ett working test som tog plats vid skjutbanan. Ett working test är en momenttävling med dummies där hund och förare blir poängbedömda. Det var det första WT:t jag har varit på och intressant att se hur det går till.
Vi åkte dit för att träna passivitet med Smilla och Sigge eftersom de helt uppenbart har problem att vara passiva. Smilla klarade det hela relativt bra men hon var inte helt tyst, tyvärr. Däremot gick det väldigt bra att gå fot utan koppel plus att jag kunde prata med folk utan att hon kreverade.
Det roligaste på hela dagen inträffade när vi kom dit och precis hade gått ur bilarna. Då får vi höra en fråga som i alla fall inte jag kunde se vem som ställde: ”Ska ni inte börja dagen med en Jägermeister? Min gubbe tänkte att ni kanske skulle behöva skjuts hem ” Det var en av våra medtävlare från Alvhaga som frågade. Asgarv!!
När vi skulle tävla förra veckan hade jag tagit med mig en flaska Jägermeister. Vi har fått lära oss av Poul-Erik att man ska börja ett prov med en Gammeldansk. Eftersom varken Cissi eller jag tycker om det, blev det Jäger istället. När det började bli dags för genomgång inför provet hade vi fortfarande inte fått möjlighet att ta vår lilla hutt eftersom alla var så sociala med oss. Jag tyckte inte vi kunde smyga bakom bilen och hutta, det skulle se mer illa ut än om vi gjorde det öppet. Sagt och gjort! Jag hivade fram flaskan och Cissi glasen. Jag erbjöd alla en slurk samtidigt som jag försökte förklara varför vi skulle dricka detta. Det var bara Cissi, en träningskompis och undertecknad som tog varsin. Därav frågan i dag. Så nu är min kära granne och jag kända i västra Sverige för att ta en sup på morgonen. 
Den här sötnosen hittade Smilla och jag förra helgen. Han var ute alldeles för sig själv och hans matte blev väldigt glad när hon fick tillbaka honom
I går ringde klockan 05.00. Något trött var jag eftersom Cissi och jag var på Tomas Ledin kvällen innan, på en mycket bejublad show. Jag packade bilen med allehanda attiraljer och Smilla och sen bar det av till Alvhaga utanför Fegen för att starta på ett särskilt prov. Behöver jag tala om att jag var nervös?
Det hela började väldigt bra med att låset till hundburen i bilen gick sönder och jag fick inte ut Smilla. Jag kan väl säga att nervositeten blev inte mindre… Men domaren, Pelle Björk, kom snabbt till min undsättning och hjälpte mig. Han frågade lite försynt om jag ville köpa en bur han hade hemma. I morgon står det på schemat att laga låset. Nåväl, Smilla och jag hade startnummer tre. Genomgången av provet skedde på samlingsplatsen, ve och fasa! Vi fick alltså inte se upplägget innan första hund startade. Eftersom jag startade såpass tidigt och dessutom var nervös, så tittade inte jag på första hunden. Ett av mina mål för dagen var att jag skulle uppföra mig som jag gör på träning med lite tillägg för rutiner jag har skaffat inför en start. Alltså, först och främst lite kaffe och Jägermeister. En smörgås fick jag inte ner och den lilla hutten visste var den tog. Sen gick vi undan och Cissi kastade några dummiesar till Smilla. Men rutinerna sitter inte som de ska ännu, så jag hann gå och titta på hund nummer två en liten stund innan det var dags att hämta Smilla.
Provet började med att skytten hämtade oss och så var det fotgående utan koppel bakom honom innan vi kom fram till domaren som hälsade oss välkomna. Två enkelmarkeringar på vatten var det första momentet (Skit att börja med vattenmarkeringar, var min första tanke vid genomgången, främst med tanke på passiviteten efter provet.) Skytten stod nere vid vattenbrynet och vi stod en bit upp. Två änder kastades från en båt som låg cirka 30 meter ut i vattnet. Smilla satt stadig som en klippa efter båda skotten och rusade ut i vattnet, som de gör i den kullen. Snabb simning ut och tillbaka. Jag fick lov av domaren att gå ner till vattenbrynet och ta emot vid avlämning. Smilla droppade båda fåglarna vid fötterna. Jag hade nog kunnat få den sista i hand om jag hade ägnat mig åt basebollräddning, men jag ville inte förstöra den pågående träningen med avlämningar.
Därefter var det en kort sträcka att gå efter skytten till fältsöket. Han sköt två skott riktade mot fältet under tiden vi gick. Smilla reagerade direkt men rörde sig inte utan var kvar min sida. Fältet var utlagt i riktigt skitig terräng med vass över nästan hela ytan. Ungefär halva fältet låg under vatten och en liten mur avgränsade en bit mot vassen. Vi stod en bit ifrån vassen, cirka 15 meter, så hundarna skulle alltså jobba i tre olika typer av terräng. Smilla är en Formel 1-hund, även ute i fältet. Hon har bråttom, bråttom och hinner inte alltid använda näsan tillräckligt bra. Hon kom in tom två gånger men den sista tiden har hon bara sprungit förbi och jag får lätt ut henne igen. Hon fick in sex vilt, dock var ett vilt en and från vattenmarkeringarna som låg i utkanten av fältet. Inte lätt för henne att veta och domaren sa inget om det heller. Hon var lite flaxig runt fötterna på mig och även ute i fältet, tyckte jag, vilket kanske fick sin förklaring i att hon satte sig och bajsade mitt under arbetet. Jag är alltid noga med att rasta henne innan träning och prov och hon brukar inte bajsa vid den tiden på dygnet. Men, måste man, så måste man Domaren sa under genomgången att han kunde be oss göra något speciellt med hunden under arbetets gång men han sa inget till mig. Smilla gick en gång alldeles för långt bort från fältet och då blåste jag inkallning och hon vände direkt och kom tillbaka. Jag fick dessutom ut henne direkt i fältet igen. Det kan ju ha visat domaren att hon lyssnar på mig. När det gäller avlämningarna, fick jag de flesta i hand men hon slarvade med ett eller två vilt, jag kommer inte ihåg riktigt.
När fältarbetet var klart, vände vi oss åt andra hållet och fick två enkelmarkeringar på land kastade uppe i en skogsdunge. Vi stod kvar på öppen mark. Smilla markerade väldigt bra, satt återigen stadig som en klippa, snabbt in och snabbt tillbaka. Båda kråkorna levererades precis som vi har tränat; Smilla hoppar upp på mig och lämnar i mina händer i brösthöjd. Hon kom så snabbt, lite i nedförsbacke, att jag fick stålsätta mig i hela kroppen för att inte ramla baklänges. Lite blåmärken får jag dras med efteråt, men det är värt varenda ett!
Kritiken efteråt har jag lite svårt att komma ihåg, men domaren påpekade att avlämningarna inte är perfekta och att Smilla har lite svårt att arbeta självständigt i fältet. Han berömde stadgan, markeringsförmågan och vi har ett bra fotgående (tror jag han sa?). Han sa också att vi skulle gå till pris men att han fick se vad det skulle bli. Jag tänkte direkt att han vacklar mellan ett 2:a och 3:e pris och jag var glad att vi i alla fall skulle slippa en 0:a. Avslutningsvis skulle vi stå passiva när nästa hund fick sina vattenmarkeringar. Hur lätt är det att stå passiv vid vattenarbete?? Ja, du kan ju gissa resultatet.. Hon pep. Inte speciellt mycket men tillräckligt för att domaren skulle höra. Han kom fram till mig, lutade sig mot mitt öra och viskade: ”Hon låter lite.” Sen log han och sa att vi kunde avsluta provet.
Provet, och allt runt omkring, var väldigt välorganiserat! Trevliga människor att prata gemensamt intresse med, härliga marker att vara i, bra väder (näsan är lite röd i dag) och toalett att använda (bara en sån sak ). Vid prisutdelningen visade det sig att Smilla och jag fick ett 2:a pris och blev tredje bästa ekipage! Lycka! Domaren hade alltså vacklat mellan ett 1:a eller ett 2:a pris och vi var bokstavligen bara ett pip ifrån att bli uppflyttade till öppenklass..
Trots detta är jag jättenöjd med vårt arbete! Min nervositet hade släppt lite innan vi startade och mitt mål att uppföra mig som på träning, tycker jag nog att lyckades uppnå. Mitt andra mål, att få allt vilt på land i hand (vattenviltet visste jag att jag inte skulle få i hand), lyckades vi inte med till 100 % men jag är nöjd ändå. Smilla spottade inte ut viltet i alla fall, utan det var mer slarv. Med lite mer finslipning så ska vi nog få det hela att sitta. Fältarbete får vi också jobba lite mer på. Sen ska inget stoppa oss från att ta vår 1:a! Framför allt hade vi kul tillsammans, kanske kan jag bli en värdig partner till Smilla när allt kommer omkring?
Inte nog med att jag tillbringade hela dagen i går på ett inofficiellt jaktprov, jag har också drömt om jaktprov i natt. Smilla och jag tävlade och tävlade men jag kan inte komma ihåg hur det gick. Det finns en viss symbolik i det, tror jag. Något har jag bearbetat i drömmarna och det har stannat kvar också i dag och jag känner att jag behöver skriva ner det.
Jag är en väldigt ambitiös människa och det spelar nästan ingen roll vad det gäller. Jag vill mycket, jag vill ha kontroll och när det gäller prestationer ska det vara perfekt. Hade jag kunnat lägga in ljud, skulle här ha kommit en sån där felsignal. Jag kan precis höra den i huvudet men det är svårt att beskriva. För när det kommer till Smilla och mig är det ju VÅRA prestationer som gäller och inte MINA. Vi är ju ett team, hon och jag, och det glömmer jag ibland. Fast jag erkänner gladeligen att det är MINA tillkortokommanden som gör att det inte alltid går enligt regelboken. Stackars Smilla försöker ju bara vara mig till lags. Hon har det inte lätt, stackarn!
Efter gårdagens tävling fick jag frågan om jag var nöjd. Mitt svar var då att, nej, det var jag inte. För med mina ambitioner hade jag tänkt mig att det skulle ännu bättre än vad det gjorde, så som vi tränar, kämpar och står i. Det sista har allt gått som på räls, i träningen alltså, och det enda jag var osäker på i går morse var vattenavlämningarna. Sen får jag lägga på min egen nervositet (som dessutom gör Smilla nervös), mycket folk, nya marker och vips, så är allt förändrat. Jag glömmer det, hela tiden.
Faktum är, så här i efterhand, att jag är väldigt glad över att det gick så bra. Med tanke på var Smilla och jag stod för drygt en månad sen, har vi kommit väldigt långt. Jag kan ju inte förvänta mig att en konflikt som vi har haft i säkert 1,5 år kan lösa sig till fullo på sex veckor, eller hur? Ett av mina tillkortokommanden är att jag har för bråttom med saker och ting, så även med hundträningen. Summan av kardemumman är att nu ska Smilla och jag fortsätta träna tillsammans och jag ska försöka vara henne värdig som hennes partner.
Team Smula (SMilla och ULrikA)
Fotograf: Birgitta Törnblom
